Vänd tanken

Hjärtats röst: 

*hjärtklappning över att kanske dö

*rädslan över att inte få fortsätta vara mamma till mina älskade barn

*ångest att inte veta

*alla ord, tankar som inte blivit sagda

*händelser som inte blivit gjorda

*Störst av allt var känslan av vanmakt över

att inte ha tagit tillvara på varje timma, minut, sekund i livet jag fått

efter att ha klarat den första sjukdomsperioden

Det var vad mitt hjärta sa till mig då jag fick beskedet att jag fått tillbaka cancern. Det är denna känsla som tagit mig dit jag är idag. Jag är så tacksam att jag fått ännu en möjlighet att förstå bättre! Denna chans ska jag fånga och för alltid bevara.

Fast egentligen började den inre resan 2 år tidigare. Då jag fått mitt första cancerbesked, då jag påbörjat cellgifts-behandlingarna. Då verkligheten blev verklig. Då man snuddar stegen till himlen. Jag hade bestämt för mig för att kämpa och aldrig ge mig. Men något gnagde längst in, tänk om det inte funkar, tänk om det går åt skogen. Jag rannsakade mig själv, hur hade jag levt, vilka val under åren hade jag gjort, hade jag älskat tillräckligt, hade jag blivit tillräckligt älskad? Mina tankar gick till mina underbara killar, som då var 1,5 och 3,5 år. Skulle de komma ihåg mig, hur skulle de minnas mig. Jag fick en enorm längtan efter att lämna kvar något till dem, om i fall att, det som inte fick hända skulle hända. Jag fick lusten att skriva ett brev som de skulle kunna bära med sig i livet. Där i ville jag berätta om mitt liv, om vilka vägar jag valt och varför. Framför allt önskade jag ge dem vägledning på deras väg med kloka motton och råd från hjärtat.

När jag då funderade över hur och vad jag skulle skriva slog det mig hårt att jag levde ju inte alls som jag ville lära dem. Jag kom på att hur skulle jag kunna inge dem självkänsla, trygghet och tillit när jag inte kände det själv inom mig. De tankar jag hade om mig själv var inget jag ville ge dem.

Det som skulle blivit ett avskedsbrev blev istället till två böcker.